Tag Archives: självbiografi

Livsvisdom

13 Sep

Margareta Strömstedt tillhör de där författarna med ett eget litterärt universum. Hon varierar skildringarna  av sitt liv och sin uppväxt  i Småland i barnböcker, romaner och nu senast med två självbiografier, den senaste med titeln Jag skulle så gärna vilja förföra dig – men jag orkar inte. Vem som inte orkar förföra vem ska inte avslöjas här men den titeln är svår att motså. Det är en tunn liten bok, men mycket ryms innanför pärmarna. Som radioproducent och författare har hon träffat de stora elefanterna: Tove Jansson, Sara Lidman, Aksel Sandemose och inte minst Astrid Lindgren som hon blev nära vän med och skrev biografi om. Nu är Strömstedt i åttioårsåldern och hon delar generöst med sig av de tillfällen i livet som det varit något särskilt med, både på ont och gott. Som feminist ser hon tillbaka på kvinnorollen hon tilldelades på sextiotalet som ung  maka till chefredaktören på Expressen Bo Strömstedt och med krav på att vara representativ fru i diverse sammanhang. Så avundsvärt att fortfarande vara i full färd med berättelsen om sitt liv…..(Anna)

Annonser

Det du inte såg

12 Jul

Jag håller på att läsa den självbiografiska boken, Det du inte såg av Patrik Sjöberg och Markus Lutteman. Den är ju både ihjälkramad och kanske uttjatad. Men för mig ger den ytterligare en dimension. Jag är jämngammal med Patrik och var själv aktiv friidrottare dock inte i samma klubb men i en annan anrik Göteborgsklubb GKIK (Göteborgs kvinnliga idrottsklubb).


Många var de kvällar jag efter skolan åkte till Slottsskogsvallen för att träna och då fanns oftast även Patrik Sjöberg där och hans tränare och styvfar Viljo Nousiainen. Vad jag minns så var de två inga direkt trevliga typer utan som boken berättar, ilskna och allmänt arroganta. De var stjärnorna och vi andra…

Jag, en liten 15-åring var rent av lite rädd för dem. Det var ofta bråk och sura miner. Så när Patrik berättar om de sexuella övergreppen och de motsägelsefulla känslorna han hade för sin styvfar så förklarar det en hel del för mig om varför det var som det var. För å ena sidan var han ju utsatt för övergrepp, men också helt beroende av Viljo för att nå sitt mål, att bli bäst inom höjdhopp. Och som tränare var Viljo bra kanske den bästa. Boken handlar även om allt annat runt omkring idrotten, så som Patriks stökiga uppväxt och dåliga relation till sin biologiska pappa och hans vilda festande runt om i världen.

Patrik Sjöberg är en rebell han skiter i vad andra tycker och går sin egen väg och hela boken genomsyras av hans attityd och det känns äkta. Sen kan jag njuta av att läsa om detaljer och rekordförsök hit och dit för jag är invigd och kan fortfarande mina egna tider och andras (det var 30 år sen jag la av..).

jag tycker att det är modigt och starkt av Patrik, att dock efter Viljos död, avslöja allt om de sexuella övergreppen och på så sätt dels antagligen bearbeta sin egen smärta men också starta en debatt som idrottssverige behöver. Läs!

Utflyktstips i sommar

22 Jun

Någon som varit på Bohusläns museum? Om inte är det värt en utflykt. Inte minst för att en underbar doft av tjära vilar över hela bygget. Man kan också äta en utmärkt lunch med bohuslänska specialiteter. Äggost – mmm.
I sommar kan man dessutom titta på Carl Johan de Geers utställning Den hemlighetsfulla ön där.
Han är en favorit inte minst sedan jag läste hans självbiografiska Jakten mot nollpunkten (från 2008) när den kom ut.

Det är inte en traditionell biografi utan lite mera irrande skriven. Han hoppar från ämne till ämne och är väldigt livsfilosofisk. Efter avslutad läsning är det ganska svårt att sammanfatta boken mer än att den gav en slags totalupplevelse. Så här har han själv formulerat bokens baksidestext:
”Ni känner ju till de berömda bläckfläckarna; en idé som inte hann bli färdig. Hermann Rorschach dog 1922 vid 38 års ålder. Den här boken är helt i hans anda liksom alla andra böcker. Självupptagen, odräglig, oklar, klok, viktig, förvirrad, onödig, kort sagt: den säger helt olika saker till olika personer.”
Inspiration till utställningen har han hämtat från farmors och farfars förbjudna slottsvind i Skåne där han tillbringade en del av sin barndom. Åk till Uddevalla!/ Anna

Livstrött man

15 Mar

Liksom Kristian Lundberg (se nedan) tycker sig Jaques Werup tappa i kulturell status i nya självbiografiska Medan jag levde. Ja i själva verket är det inte bara den kulturella statusen Weup tycker sig ha blivit av med, hela livet är på väg att rinna honom ur händerna. I boken spatserar Weup , som fyllde folkpensionär förra året, omkring i sitt lilla samhälle på Österlen, sällskapad endast av ett hjärtbesvär vars komplikationsgrad läsaren aldrig (och kanske inte heller Werup) riktigt blir klar över. Samtidigt funderar han över livet och döden, författandet och musicerandet, Malmö och Paris, familjen och ensamheten, och alla andra kontraster som fyllt hans liv. Det blir till en självömkande och ganska planlös vandring genom livet. Den Werup som mer än de flesta hyllat livsglädjen och närvaron – och som på ett alldeles särskilt sätt kombinerat ord och ton i ett outtröttligt turnerande med ständigt nya scenkamrater – verkar nu känna en avgrundsdjup leda inför livet. Författandet har bara lett till förfrämligande, familjen finns intill honom men känns ändå fjärran. Inte ens hans älskade Paris är vad det har varit.
I backspegeln verkar det egentligen bara ha varit jazzen, medmusikanterna och några få magiska stunder på scenen som gett honom riktig glädje.
Till slut blir boken ändå på ett bakvänt sätt en smula medryckande, till och med upplyftande. Det hade varit lätt att tro att livsglädjen varit Werups signum. Men kanske är det snarare ”det djupt kända” som personifierar matthandlarsonen.
Hos Werup blir även ledan till lidelse./Anna