Tag Archives: historisk roman

En georgisk kärlekshistoria

16 Jan

svarta-havetSvarta havet av Kéthévane Davrichewy är en roman som utspelar sig dels i Paris i huvudpersonen Tamounas lägenhet där hon sitter och väntar på att firandet av hennes nittioårsfest ska börja, dels i Georgien och Paris från det att Tamouna var ett barn som tillbringade somrarna i Batoumi tillsammans med sin mormor (Bébia) och morfar (Babou), mamma (Déda) och pappa, moster och morbror, syster (Théa) och sina kusiner (Daredjane, Irakli, Eka och Gougou). Kusinerna leker längs Svarta havets strandkant, längs hamnen och kajen. På natten sover de i samma rum under takbjälkarna. De är alltid tillsammans, retas med varandra, tar hand om varandra, tjuvlyssnar på de vuxnas gräl och sånger sent om kvällarna.

Nittioåriga Tamouna har en katt, Pacha. När hon var barn hade hon hundar. En dag den sista sommaren i Georgien, sommaren då Tamouna var femton år, springer hennes hund, Dzarlo, fram till en grupp pojkar. En av dessa pojkar är Tamaz. Denna sista sommar, innan de tvingas fly, promenerar Tamouna och Tamaz längs hamnen om kvällarna. Det blir sista sommaren i Batoumi för Tamouna. Hennes familj flyr till Paris. Tamounas och Tamaz liv kommer att korsas fler gånger och även om de gifter sig och får barn med andra personer slutar de aldrig att älska varandra.

Tamounas barn och barnbarn, hennes kusiner och deras barn och barnbarn, vänner till familjen, alla har de samlats för att fira Tamouna. Hon sitter i köket och dricker te och skvallrar med sin dotters döttrar. Hon diskuterar kärleksförhållanden min sin sons dotter. Barnbarnen kivas, bråkar, blir sams. Det lagas traditionell georgisk mat och sjungs georgiska folksånger. Senare, när de äldre gästerna anlänt, kommer samtalen in på känsligare ämnen. Historien bär med sig oläkta sår.

I Svarta havet skildras Georgiens dramatiska 1900-talshistoria genom Tamounas livsberättelse. De stycken som utspelar sig i den 90-åriga Tamounas lägenhet är berättade i tredje person, och de stycken som skildrar barndomen är skrivna jag-form. Några avsnitt i romanen är även skrivna som brev från Tamouna till Tamaz. Man skulle kunna läsa romanen som en berättelse om oförverkligad kärlek och livets besvikelser, men för mig skildrar den Tamounas vemodiga men vackra kärlekshistorier med Tamaz och sitt Georgien.

Om författaren Kéthévane Davrichewy står följande på boken baksida: ”född i Paris 1965 i en georgisk familj och är stark påverkad av den georgiska exilen och berättartraditionen. Hon har skrivit barnböcker, filmmanus och dramatik, romandebuterade 2004”…

Översättare från franskan är Anna-Karin Palm.

/Elin

Annonser

Ljusets dotter

17 Aug

Elisabet Nemert har utkommit med en ny roman som har fått titeln Ljusets dotter. En berättelse om kärlek och ondska och musikens heliga kraft. Det är 1700-tal i Sverige och romanens centrala figur är Maria, dotter till förmannen Sten Wessman. En man som styr inte bara sina drängar utan även sin familj med järnhand. Hustrun, Maria och hennes bror får dagligen utsättas för hans våld, så till den grad att Maria får en höftskada i samband med ett av sin fars vredesutbrott. Hennes haltande gång samt hennes kuvade sätt gör henne till ett lätt byte bland de jämnåriga. Marias oas i livet blir musiken. I musikens värld kan hon koppla bort den verkliga och i hemlighet lär hon sig spela på morfaderns fiol. Hennes begåvning upptäcks när en erkänd musiker besöker Edsbergs slott, Marias hem. Livet tar en ny vändning och hon hamnar i Stockholm, i en helt ny värld.

Elisabeth Nemert skriver själv på sin hemsida att det har känts speciellt att få följa Maria under den skrivande processen. Maria är den sköraste och mest sårbara av alla hennes huvudkaraktärer och ”att få följa hennes livstråd från en tillvaro fylld av våld och misshandel och se hur hon likt en fågel Fenix stiger upp och ur askan och intar den plats som ödet har valt ut åt henne, det har varit en sann glädje”/Sandra

Zarités frihet

9 Aug

Jag läste nyligen Isabel Allendes senaste roman Zarités frihet. En ganska omfångsrik och svulstig berättelse som utspelar sig på 1700-talet. Historien kretsar kring det fasansfulla utnyttjandet av slavar, dels som arbetskraft, dels som erotiska förströelser. I centrum står slavflickan Zarité och hennes husbonde Toulouse Valmorain, plantageägare i den franska kolonin Haiti. Det är verkligen en mycket hemsk tid som skildras, där grov misshandel, mord och våldtäkter tillhör vardagen för de lägre rankade. Zarité säljs som liten flicka till Toulouse och får agera sköterska till hans sjuka fru och som sängvärmare till honom själv från mycket ung ålder. Genom barn som föds är de för alltid sammanflätade med varandra och deras relation är en blandning av bitterhet, hat och någon slags överlevnadsinstinkt från dem båda, fast på mycket skilda sätt. Det är stundom fängslande läsning, men ofta brister personskildringarna. Så mycket otäckt som händer och ändå låter författaren det passera på något sätt. Inga men för livet här inte! Nej, jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna roman…Allende kunde allt ha skildrat personernas inre lite bättre och lite mer ingående./Sandra

Visst var det kärlek?

15 Nov

Märta Tikkanen har skrivit Emma och Uno – visst var det kärlek, en roman om hennes mormor Emma och morfar Uno. En annorlunda och fascinerande kärlekssaga om de två. Det är slutet på 1800-talet och den blott nittonåriga Emma blir förälskad och betagen av den något äldre Uno. Ett år efter första mötet är de gifta och första barnet är på väg. När Emma är fyllda 25 år har det sjätte barnet kommit och hon är en hängiven mor utan betydande hjälp ifrån Uno. Uno ser sig som någon som inte har tid med ”äktenskapligt tjafs” och trots den tunga bördan det innebär för Emma att uppfostra sex barn nästintill på egen hand, fortsätter han sina karriärsmässiga ambitioner. Något som båda tar tid och pengar från hans familj. Han är den store idealisten som reser runt i Sverige för att hålla föreläsningar och bygga banbrytande folkhögskolor. Emma är kvar i Finland med alla barnen och kommunicerar med sin man genom brev. Det är inte många gånger under åren som Uno besvärar sig med att hälsa på dem och Emma försöker både vädjande och uppmuntrande att involvera sin man i hemmets händelser. Herregud hur orkar hon? är något jag tänker genom hela boken. Vilken kämpe!

Tikkanen har bl.a haft Emma och Unos brev som underlag och även minnen ifrån barnen och mormodern själv utgör en del av bakgrundsinformationen. Luckorna däremellan har Tikkanen låtit fylla med sin egen utmärkta fantasi. Intressant läsning, även rent historiskt!/Sandra

Nattfjäril

13 Okt

Håller på att läsa Nattfjäril av Jessica Kolterjahn som utkom förra året. Har dock inte läst så pass mycket att jag kan uttala mig till fullo vad jag tycker, men so far so good. Har kommit på att det är otroligt fashinerande med romaner som har en verklig händelse/person i ryggen. Ta bara Curtis Sittenfelds Presidentens hustru, Blonde och Älskade syster av Joyce Carol Oates, eller Jag skulle vara din hund om jag bara finge vara i din närhet av Annelie Jordahl. Det blir liksom en extra dimension på det hela. Så även i detta fall, Nattfjäril. Torsdagen den 24 november 1892 tar en ung vacker kvinna in på Hotel del Coronado i Kalifornien. Hon uppträder märkligt, verkar sjuk och ser ut att ha ont. Hon frågar ständigt hotellpersonalen om de har hört något från hennes bror. Fem dagar senare hittas hon död i en stentrappa utanför hotellet. Hon är skjuten i huvudet och bredvid henne ligger en revolver. Coroner Henry Stetson, som är inkopplad i fallet, rubricerar det först som självmord, men blir allt eftersom tveksam…

Nattfjäril är en fantasi som bygger på ett verkligt fall. Det är spännande och hemlighetsfullt och Kolterjahn skriver vackert./Sandra

Hjärtblad

27 Sep

Jag tänker tipsa om Aino Trosells senaste roman Hjärtblad. En fantastisk berättelse om Hulda från Malung. Året är runt 1860 och hungern hägrar. Hulda är 8 år och äldst i syskonskaran. Det river och sliter i deras magar och dagarna ägnas till stor del åt att hitta något att dryga ut mjölet så bröd kan bakas. Hulda har hört av sin mor att så länge barnen skrattar är fattigdomen inte dödligt farlig. Så Hulda leker och leker med sina syskon, allt för att hålla dem glada och skrattandes. Som läsare får man lära känna svensk kvinnohistoria på ett sätt som beskrivs med mycket känsla och stor kunskap. Dalarnas vandringkultur är ständigt närvarande i berättelsen och vi får följa Huldas uppväxt mycket genom hennes vandringar som vandringskulla. Barndomsskildringen är mycket vacker i all sin enkelhet och det är härligt att få ta del av den lycka och glädje som den folkliga traditionen gav; naturen, folkets egna sånger, djuren och alla färger. Men det är också en berättelse som utspelar sig i en brytningstid. Hulda vandrar så småningom ut från Malung och in till Stockholm. Till det nya industrisamhället.
Rekommenderas!/Sandra

Vi, de drunknade

26 Jul

Den danske författaren och journalisten Carsten Jensen skildrar i denna episka roman det lilla danska kustsamhället Marstals historia från mitten av 1800-talet och hundra år framåt. Boken gestaltar på ett suveränt sätt hur människor och livsvillkor förändras i tider av krig eller fred, glädje eller sorg.
Vi får också ta del av hur ett lands fiske förändras i övergången från segelfart till ångdrift. Författaren har själv sitt ursprung i Marstal och är oerhört skicklig på att sprida inlevelse och kunskap om människors förhållande till varandra och till sitt fiske.
En av huvudpersonerna är Albert Madsen som vi får följa som skeppsgosse, styrman, kapten och redare. Berättelsen har några huvudpersoner – både kvinnor och män – vilkas liv gestaltas kronologiskt och psykologiskt ytterst trovärdigt. Det här är en bok att sträckläsa. När jag läste boken var jag med i Marstal; och jag var med på alla båtarna ute på havet. Och jag var med om stormarna, krigen och de djupa känslorna.
Boken kan också lånas på bibliotek som digitatal talbok, DAISY. /Bo Fabiansson