Arkiv | Facklitteratur RSS feed for this section
Bild

Mannen som talade med elefanter

26 Jan

elefanteruntitled

Ett liv i frihet på den afrikanska savannen.
Lawrence Anthonys bok om elefanterna är spännande läsning för den som har något intresse för Afrika och Afrikas djur och natur.

Det hade inte funnits elefanter i Zululand i Sydafrika på hundra år när viltvårdare Lawrence Anthony blir erbjuden en flock vilda

rymningsbenägna elefanter.
Lawrence äger viltreservatet Thula Thula där han bor med sin hustru. Ett stycke afrikansk vildmark med många vilda djur som han vigt sitt liv åt att skydda och bevara.

Om elefanterna inte kan få bo i Thula Thula kommer de att skjutas. Anthony antar utmaningen och får mycket besvär med att få elefanterna att acceptera reservatet som sitt nya hem. Gång på gång går de rakt igenom elstängslet. Fem ton elefant är svårt att hängna in och en hel flock elefanter i olika ålder verkar omöjligt.
Hur Lawrence lyckas, med stort tålamod, skapa en kontakt med elefanterna är som en magisk saga.

Med ett stort varmt hjärta för sina elefanter beskriver Lawrence Anthony varje individs personlighet i flocken och förmedlar kunskap om deras fascinerande sociala liv.

Mannen som talade med elefanter är en vacker bok om rätten att få leva i frihet och harmoni mellan djur och människor. /Ylva

 

Annonser

Professionell självbiografi

23 Okt

I psykiatern Åsa Nilsonnes nya bok Processen: möten, mediciner, beslut möter jag det för mig nya begreppet professionell självbiografi . Den professionella självbiografin har vissa likheter med en skönlitterär utvecklingsroman men handlar istället om en persons utveckling inom sitt yrkesområde. Som läsare får jag följa Nilsonnes väg från grön och nyutexaminerad läkare till erfaren psykiater och leg psykoterapeut som dessutom valt en väg där hon specialiserat sig på att arbeta med enbart kvinnor som diagnosticerats med borderline. Det är en spännande resa eftersom  Nilsonne och hennes team varit med om att introducera en ny terapiform, kallad DBT (dialektisk beteendeterapi), i Sverige. Hon har också valt att sluta skriva ut psykofarmaka i sitt behandlingsarbete och hon motiverar välgrundat det beslutet i boken. Nilsonne tillägnar boken ”alla som strävar efter att utvecklas inom sina yrken så att de kan göra största möjliga nytta, och minsta möjliga skada. Den tillägnas alla som brottas med svårlösta konflikter och sin egen otillräcklighet.” Hon skriver också att hon hoppas inspirera andra att skriva om utveckling inom andra yrkesområden för att få reda på hur de tänkt kring ansvar, skyldigheter och rättigheter i sina professionella liv. Åsa Nilsonne har även skrivit ett flertal intressanta fackböcker om bl a mindfullness och dessutom fem kriminalromaner där hon lekt med deckargenren på olika vis.

Tilläggas kan att  filosofen Torbjörn Tännsjö i år kommit med självbiografin Vänsterdocenten som också den kunde rubriceras som professionell självbiografi eftersom den till största delen rör hans liv som yrkesmänniska. Början på en trend kanske? /Anna

Livet

27 Sep

Åsa Moberg har fått mycket intervjutid sedan hennes självbiografi livet kom ut tidigare i höstas. Hennes namn har synts mycket i spalterna alltsedan hon fick sin första bildbyline i Aftonbladet som tjugoåring det turbulenta året 1968. Att läsa hennes bok ger en intressant inblick i svensk samtidshistoria, hon har en gedigen utgivning bakom sig i form av debattböcker i så skilda ämnen som kärnkraft och psykiatri. Hon har också gjort en stor insats som översättare av Simone de Beauvoirs Det andra könet som tidigare var översatt via engelskan och dessutom inte komplett. (tillsammans med f d mannen Adam Inczèdy-Gombos). Hennes fantastiska biografi om de Beauvoir; Simone och jag blev hennes verkliga genombrott som författare. Förutom allt detta har hon gett ut fyra romaner, senast Kärleken i Julia Andersons liv. Det här låter väldigt seriöst men den som vill ha skvaller kan få det också för Åsa Moberg tycks ha känt alla viktiga personer i mediesverige. Det som slog mig mest i boken var beskrivningen av hennes trassliga dotter/mor-förhållande. Hennes mamma hade oturen att bli mor till en dotter just under den period det var på modet att skylla allt på mammorna. Stackars mamma Moberg, det var hårda duster! Så här i efterhand tycker Åsa Moberg att mamman egentligen var helt ok./Anna

Mellan dem

23 Aug

Richard Fords senaste är en biografi över föräldrarna Edna och Parker. Den är till skillnad från hans romaner en tunn volym på 180 sidor. Egentligen är det två böcker i en, skriven med trettio års mellanrum men fortfarande i samma sparsmakade stil. Titeln Mellan dem antyder precis vad det handlar om. Författaren försöker förstå vad föräldrarna hade för slags relation och var han själv passar in i den: ”biografi-författaren är aldrig enbart en som berättar andra människors historier, han eller hon har själv en viktig roll i historierna”, skriver han.

Ford föddes först efter att föräldrarna varit gifta i 15 år och han antar att hans ankomst var tämligen oväntad. Faderns liv blev kort och han dog när Ford var 16 år gammal. Trots eller pga det beskriver han sin barndom som lycklig, han tror även att han aldrig blivit författare om fadern fått leva längre. Men han älskar verkligen båda sina föräldrar och jag blir berörd av att hur han beskriver föräldrarnas liv som väldigt alldagligt men samtidigt storslaget som alla liv trots allt är.

Eftersom han aldrig spekulerar särskilt mycket i det han inte vet blir boken som sagt ingen tegelsten och den genomsyras av respekt för det han inte vet om föräldrarna. Här kommer ytterligare ett smakprov på Fords precisa prosa. ”Det vi inte vet kan eller förstår om våra föräldrars liv kännetecknar inte deras liv. Bara våra egna. Att inse att man inte vet allt är, om något, respektfullt, eftersom barn krymper ramen för allt de är en del av. Att vara ovetande om, eller bara kunna spekulera om en annan människas liv, öppnar snarare upp det livet så att mer liknar vad det faktiskt var.” Boken skapar verkligen mycket spännande tankar om vad vi kan veta om andras liv, i synnerhet våra föräldrars. /Anna

Hiphop och utanförskap

6 Jul

 

Ison Glasgow och Jason Timbuktu Diakité är båda artister och författare till  böcker om sina liv. Ison Glasgows bok När jag inte hade nåt är en biografi över hans uppväxt och väg fram till nu. Jason Timbuktu Diakités bok En droppe midnatt tar ett annat grepp och beskriver Jasons strävan efter att hitta sin identitet genom att söka sig bakåt till sina rötter i USA.

I När jag inte hade nåt börjar resan i New York Quenns där Ison levde med sin mamma och mormor och hade ett ganska ordnat liv. Isons mamma är äventyrlig och vill leva för dansen. Hon träffar Isons pappa den store rastafarimannen från Jamaica som lever enligt sina egna lagar. Isons mamma älskar honom och när han åker till Sverige följer hon och Ison efter men förhållandet med pappan tar snabbt slut. I Sverige lever de ett hårt liv på gatan som hemlösa. Ison är annorlunda överallt med sin hudfärg och rastaflätor. Isons mamma är amerikanskt streetsmart och kämpar för deras överlevnad, varje dag handlar om att få tag i mat och någonstans att sova. Livet är hårt och tokigt men på en punkt backar hon inte hon kämpar och står upp för sin son. Ison hittar hiphopen och är idag en av Sveriges främsta.

”Jag var aldrig amerikan, aldrig svensk, aldrig vit men heller aldrig svart. Jag var ingenmanslandet i världen.” skriver Jason Timbuktu Diakité i En droppe midnatt. Med en svart pappa från Harlem och en vit mamma med östeuropeiskt ursprung växer Jason upp i Lund, ständigt påhoppad för sin mörka hudfärg. Ett utanförskap växer och Jason vill hitta sin identitet genom att söka sig bakåt i sin familj. Boken beskriver en identitetsresa som rör sig genom slaveriets och medborgarrättsrörelsen afroamerikanska historia.
Båda böckerna finns såklart att låna på biblioteket.
/Åsa

 

 

In gratitude Jenny Diski!

1 Mar

Jenny Diski är känd och uppskattad för sina personliga reseskildringar. Andra titlar av henne är t ex På tunn is, Den motvilliga resenären och Främling på tåg. När hon fick diagnosen lungcancer bestämde hon sig för att även skriva även om det. På svenska fick boken titeln Den sista resan men på engelska heter den In gratitude. Jag gissar att Diski inte skulle gillat den svenska om hon fått välja. Hon är rabiat motståndare till alla cancermetaforer som uttrycker att cancersjukdomen är någon form av kamp eller resa. Hon hyser djup motvilja mot att på något sätt personifiera cancercellerna. Efter diagnosen säger hon: ”Ingen får under några som helst omständigheter påstå att jag förlorat kampen mot cancern. Eller att jag varit tapper. Jag kämpar inte, förlorar eller vinner inte och uthärdar inte.” Hon vill inte skriva ”ännu en satans cancerbok” och det gör hon inte heller för den här boken är så mycket mer. Här fortsätter hon undersökningen om sitt liv och Diski-läsarna kommer att känna igen hennes torra humor. Det är mycket intressant att ta del av hennes tankar om ”fostermodern” Doris Lessing och hur deras förhållande påverkade de båda författarskapen. Nu är båda två borta men vi får fortfarande njuta av deras stora författarskap./Anna

Ett himla liv

3 Feb

9789113073590_200x_tradens-hemliga-livMåste ut i skogen. Förundrat titta på träden. Vilket liv! Den tyske skogvaktaren Peter Wohlleben har skrivit en fantastisk bok, Trädens hemliga liv. Forskningen börjar förstå mer och mer om hur träd och skogar fungerar. I skogen råder det full kommunikation mellan träd av samma art, även andra arter, och andra levande organismer som svampar. De hjälps åt vid skadeangrepp, de har känslor och minnen, tar hand om sina små avkommor. Så tävlar de lite också, är en smula egoistiska, alla vill åt solljuset åt sina blad för att kunna skapa näring, ja egentligen socker, de är riktiga sockergrisar, så det gäller att växa högt, men inte fort. De är långsamma träden, en barndom för många arter varar i 150 år, många blir sedan hundratals år. Wohlleben skriver så där härligt bildande och med ett roligt språk om dessa underbara väsen, träden. /Carina