Skriv ditt liv- bloggtext V

4 Maj

Morfar

Ser ni hur han skojar med fotografen? Räcker han ut tungan? Det är svårt att se, kanske gapskrattar han istället. Jag vet inte vem fotografen var, kanske var det min mormor, men han som visar rumpan var i alla fall min morfar. Han tog alla tillfällen för att hitta på något bus eller skoja med folk. Morfar skrattade ofta. Skrattet började någonstans djupt nere i hans mage och mullrade sig uppåt för att till slut komma ut genom hans stora mun. Det lät mycket om honom när han skrattade. Det var högt och bullrigt, han slog sig på knäna och skrattade tills tårarna rann. Det var svårt att inte skratta tillsammans med honom, det gick inte att låta bli helt enkelt, även om man inte visste vad han skrattade åt. Egentligen hade han inte så mycket att skratta åt. Eller också hade han det om man tänker efter riktigt noga.

Han föddes på hösten 1911 i en familj med mycket kärlek men inga pengar. Familjen hade det förfärligt fattigt. Det var svåra tider i Sverige och ännu värre blev det när kriget bröt ut 1914. Ibland hade familjen ingenstans att bo. Morfar var med om att tillsammans med sina föräldrar och flera syskon, gå längs med landsvägen för att leta efter någonstans där de kunde slå sig ner. Även den ynkligaste lilla torpstuga dög åt dem, bara det var tak över huvudet. Det kunde hända att de fick sova under en gran och lägga sig på kvällen utan att ha fått någon mat alls den dagen. Hans mamma vyssjade dem till sömns, morfar och hans syskon. Hon sjöng vaggvisor för dem och hon sa:

-Allt blir bra, ni ska se att det blir bättre imorgon.

Hon försökte lägga sin kjol runt barnen så de inte skulle frysa men det var kallt ändå. Barnen saknade både varma kläder och skor. Ibland hittade de tillfälligt arbete och bostad på en bondgård. Men när skörden var bärgad tog arbetet slut och de fick gå vidare.

När morfar var sex, sju år fick hans far arbete på en gård i Småland och familjen hyrde en liten stuga med några kvadratmeter mark. Där stannade de tills morfar blev tonåring.

Familjen bröt ny mark där de odlade både potatis och grönsaker. Alla, även barnen, arbetade långa timmar på bondgården och drygade ut kosten med fisk från sjön i närheten. Det var hårt arbete bara att överleva. Men morfar skrattade. Han var stor och stark och arbetade sig svettig varje dag där på gården.

Jag minns vad han sa till mig när jag var tonåring och klagade för att jag var tvungen att hjälpa till hemma.

-Det beror på hur man ser det, sa han och skrattade. Men allt kunde varit värre, förstår du.

Du kunde legat under jorden och vara både död och begraven istället för att vandra med magen full av mat i Guds sköna natur! Det hade väl varit jobbigt, eller hur?

Skrivet av Lotta F S

morfar

Annonser
%d bloggare gillar detta: