Nytt från Stridsberg

10 Sep

Ibland måste litteraturen få vara lite långsam, lite eftertänksam. Allt kan inte vara storslaga episka berättelser i tre generationer med magisk realism och mustiga karaktärer. Ibland vill man helt enkelt läsa Sara Stridsberg och det är som att försvinna in i sig själv ett litet tag.

I den nya boken Beckomberga: ode till min familj rör vi oss i mentalsjukhus-miljö. Beckomberga, den nya tidens sjukhus där patienterna kunde försvinna från omvärlden och aldrig mer besvära den. Här möter vi Jimmie Darling, älskad och beundrad pappa till Jackie, frånvarande och oåtkomlig, ständigt olycklig, på jakt efter ett annat liv. Eller på jakt efter döden. Vi möter Sabina, en annan intagen på sjukhuset, vacker och skör. Och vi möter Edvard, läkaren som tar med sig utvalda patienter på fantastiska fester i Stockholms nattliv. Jackie är fjorton år och söker efter en fast punkt, hon hänger på sjukhuset och umgås med patienterna, kommer och går som hon vill. Det blir som ett hem för henne. I efterhand, som vuxen och nu mamma till en liten son, ser hon tillbaka på tiden då pappan var intagen på Beckomberga.

Som alltid skriver Stridsberg poetiskt och vackert, med ett långsamt tempo. Allt har redan hänt, vi rör oss fram och tillbaka i berättelsen och långsamt läggs pusselbitarna ihop till en helhet. Bäst blir det om man läser romanen i ett svep och riktigt låter sig dras med i textens strömvirvlar. / Moa

Annonser
%d bloggare gillar detta: