En georgisk kärlekshistoria

16 Jan

svarta-havetSvarta havet av Kéthévane Davrichewy är en roman som utspelar sig dels i Paris i huvudpersonen Tamounas lägenhet där hon sitter och väntar på att firandet av hennes nittioårsfest ska börja, dels i Georgien och Paris från det att Tamouna var ett barn som tillbringade somrarna i Batoumi tillsammans med sin mormor (Bébia) och morfar (Babou), mamma (Déda) och pappa, moster och morbror, syster (Théa) och sina kusiner (Daredjane, Irakli, Eka och Gougou). Kusinerna leker längs Svarta havets strandkant, längs hamnen och kajen. På natten sover de i samma rum under takbjälkarna. De är alltid tillsammans, retas med varandra, tar hand om varandra, tjuvlyssnar på de vuxnas gräl och sånger sent om kvällarna.

Nittioåriga Tamouna har en katt, Pacha. När hon var barn hade hon hundar. En dag den sista sommaren i Georgien, sommaren då Tamouna var femton år, springer hennes hund, Dzarlo, fram till en grupp pojkar. En av dessa pojkar är Tamaz. Denna sista sommar, innan de tvingas fly, promenerar Tamouna och Tamaz längs hamnen om kvällarna. Det blir sista sommaren i Batoumi för Tamouna. Hennes familj flyr till Paris. Tamounas och Tamaz liv kommer att korsas fler gånger och även om de gifter sig och får barn med andra personer slutar de aldrig att älska varandra.

Tamounas barn och barnbarn, hennes kusiner och deras barn och barnbarn, vänner till familjen, alla har de samlats för att fira Tamouna. Hon sitter i köket och dricker te och skvallrar med sin dotters döttrar. Hon diskuterar kärleksförhållanden min sin sons dotter. Barnbarnen kivas, bråkar, blir sams. Det lagas traditionell georgisk mat och sjungs georgiska folksånger. Senare, när de äldre gästerna anlänt, kommer samtalen in på känsligare ämnen. Historien bär med sig oläkta sår.

I Svarta havet skildras Georgiens dramatiska 1900-talshistoria genom Tamounas livsberättelse. De stycken som utspelar sig i den 90-åriga Tamounas lägenhet är berättade i tredje person, och de stycken som skildrar barndomen är skrivna jag-form. Några avsnitt i romanen är även skrivna som brev från Tamouna till Tamaz. Man skulle kunna läsa romanen som en berättelse om oförverkligad kärlek och livets besvikelser, men för mig skildrar den Tamounas vemodiga men vackra kärlekshistorier med Tamaz och sitt Georgien.

Om författaren Kéthévane Davrichewy står följande på boken baksida: ”född i Paris 1965 i en georgisk familj och är stark påverkad av den georgiska exilen och berättartraditionen. Hon har skrivit barnböcker, filmmanus och dramatik, romandebuterade 2004”…

Översättare från franskan är Anna-Karin Palm.

/Elin

Annonser
%d bloggare gillar detta: