Om man håller sig i solen

7 Aug

Det är svårt att frånsäga barndomen dess betydelse för vem vi blir som vuxna. I fallet Johanna Ekström och hennes självbiografi Om man håller sig i solen stelnar jag själv till av det kända föräldraparets (författarna Pär Wästberg och Margareta Ekströms) überestetiska  förhållningssätt till livet. Så här beskriver författaren  ett brev hon får av sin far. Ett brev han skrev medan hon ännu var ett sprattlande foster. Ett brev han nu ger henne när hon väntar sitt första egna barn. ””Men han avsäger sig ansvaret för mig. Han skriver att man inte ska ställa in sig för bestämt för något och att jag inte ska bry mig alltför mycket om vilka mina föräldrar är. I en värld av tusentals födelser per dag är det biologiska ursprungt ej något märkligt….” För författarföräldrarna är språket allt och det kan användas och vridas på tills barnet förlorar sin egen upplevelse av verkligheten. ”Man kan inte säga att det är lättare att ljuga än att tala sanning. Det är olika metoder. Om det faller sig naturligt att förändra lite av verkligheten, att skuffa undan ett mått av av obekvämlighet, är det inte konstigt utan naturligt. Och det som är naturligt ät väl sant?” Lägg dessutom till att familjen hade kändisstatus och förevisades i sitt vackra sjuttonhundratalshus i Månadsjournalen. Johanna Ekströms skriver  boken inför sin egen förestående förlossning och boken blir till ett slags förlossningsarbete. Jag funderar  på olika typer av föräldrauppgörelser. Mammaboken jag nyss läste – som mer hade karaktären av problematisering av mammarollen. Tänker också på hur älskad Åsa Lindeborgs pappabok blev. Kanske just för att hon hela tiden känt sin pappas kärlek och försonats med hur han var. Men också på att det finns barndomar och föräldrar man faktiskt har rätt att inte försonas med som i Felica Feldts roman Felica försvann./Anna

Annonser
%d bloggare gillar detta: