Diski dissar

8 Jun

Till den skrivande kvinnans försvar är titeln på Jenny Diskis andra roman på svenska och den har nyss kommit ut i pocket. Diski är en storfavorit för mig. Det har hon blivit på grund av sina själbiografiska anti-reseskildringar: Främling på tåg, På tunn is och Den motvilliga resenären. Där framställer hon sig själv som en ganska jobbig person som egentligen helst hade stannat kvar därhemma med katten. Men hon gör det på ett väldigt charmigt vis. Det kan vara klädsamt att dissa sig själv men när hon fullständigt sablar ner den fula och obarmhärtigt ocharmiga stackars Marie de Gournay är det inte lika roligt längre. Det är stundtals riktigt jobbigt att inte alls vilja identifiera sig med huvudpersonen i boken man läser. Marie drivs av en grymt stark lust  till läsning och bildning vilket naturligtvis inte är var en självklarhet för en kvinna på 1500-talet. Marie de Gournay är en historisk person och det som gjort henne hågkommen för eftervärlden är att hon blev en slags andlig adoptivdotter till  Montaigne, essäns fader. Hon var den som förvaltade hans litterära arv och bidrog till att ge ut hans essäer i ett flertal upplagor efter hans död. Hon var helt besatt av mannen ifråga och gick ibland lite väl långt (enligt somliga) när hon bestämde sig för att förbättra hans texter och göra egna tillägg. Hon var alltså  självständig i förhållande till sin läromästare och det gjorde hon rätt i tycker jag speciellt med tanke på att Montaigne passade på att utnyttja hennes lojalitet för egna syften. Och jo, visst måste man känna sympati för denna passionerade kvinna ändå. /Anna

Annonser
%d bloggare gillar detta: