Livstrött man

15 Mar

Liksom Kristian Lundberg (se nedan) tycker sig Jaques Werup tappa i kulturell status i nya självbiografiska Medan jag levde. Ja i själva verket är det inte bara den kulturella statusen Weup tycker sig ha blivit av med, hela livet är på väg att rinna honom ur händerna. I boken spatserar Weup , som fyllde folkpensionär förra året, omkring i sitt lilla samhälle på Österlen, sällskapad endast av ett hjärtbesvär vars komplikationsgrad läsaren aldrig (och kanske inte heller Werup) riktigt blir klar över. Samtidigt funderar han över livet och döden, författandet och musicerandet, Malmö och Paris, familjen och ensamheten, och alla andra kontraster som fyllt hans liv. Det blir till en självömkande och ganska planlös vandring genom livet. Den Werup som mer än de flesta hyllat livsglädjen och närvaron – och som på ett alldeles särskilt sätt kombinerat ord och ton i ett outtröttligt turnerande med ständigt nya scenkamrater – verkar nu känna en avgrundsdjup leda inför livet. Författandet har bara lett till förfrämligande, familjen finns intill honom men känns ändå fjärran. Inte ens hans älskade Paris är vad det har varit.
I backspegeln verkar det egentligen bara ha varit jazzen, medmusikanterna och några få magiska stunder på scenen som gett honom riktig glädje.
Till slut blir boken ändå på ett bakvänt sätt en smula medryckande, till och med upplyftande. Det hade varit lätt att tro att livsglädjen varit Werups signum. Men kanske är det snarare ”det djupt kända” som personifierar matthandlarsonen.
Hos Werup blir även ledan till lidelse./Anna
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: