Reservdelsmänniskor

5 Feb

Filmfestivalen pågår fortfarande för fullt här i Göteborg. Har lyckats pricka in flera höjdare. Bl a Never let me go som är en filmatisering av Kazuo Ishiguros Bookerpris-nominerade roman med samma namn. Eftersom jag inte läst romanen har jag ingenting att jämföra med utan kan bara tycka att det är en fantastisk film (och jag utgår nästan från att romanen också är det.) Läste just Åsas inlägg om Ninni Holmqvists Enhet och hajade verkligen till eftersom handlingen i Never let me go är så snarlik. Här rör det sig också som människor vars existensberättigande utgår från uppgiften som organdonatorer. Filmen börjar utspelas 1978 och själva miljön är inte det minsta sf-liknande. Tvärtom är allt lite brittiskt och gammeldags. Donatorerna är klonade barn som växer upp på internat utan kontakt med yttervärlden. När de blir äldre flyttas de till kollektiv på landet i väntan på att växa till sig. För att skjuta upp den slutliga uppgiften som donator har de möjlighet att utbilda sig till vårdare av dem som börjat donera och slutligen fullborda som det formuleras. Visst låter det kusligt? Det är det också. Var gjorde jag av det där donationskortet egentligen? /Anna

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: