Joan Didion fortsätter i sorgens tecken. Den som läste hennes förra bok Ett år av magiskt tänkande minns att hon miste både sin man John Gregory Dunne och dottern Quintana Roo. I Ett år av magiskt tänkande fick vi följa hennes sorgeår efter maken. Nya boken Blå skymning handlar om att förlora en dotter. Här utforskar hon sina tankar, rädslor och tvivel om föräldraskap och åldrande. Blå skymning syftar på de långa blå vårkvällar man kan få uppleva på vissa breddgrader och som kan skapa en alldeles särskild sorts vemod. Under dessa kvällar kan man förledas att tro att de aldrig ska ta slut. För Didion blir de blå kvällarna också en påminnelse om att allt en dag kommer att vara över. ”Tiden går men inte för mig? Skulle det kunna vara så att jag aldrig har trott på det. Trodde jag att de blå kvällarna skulle stanna kvar för evigt? ” Didion är nu en äldre kvinna som upplevt den svåraste av förluster – att överleva sitt enda barn. Hennes reflektioner blandas upp med frågor som förmodligen alla föräldrar ställer sig. Gjorde jag rätt? På grund av det definitiva avskedet finns nu ingen möjlighet att ställa allt till rätta, bara att fortsätta bearbeta./Anna
Etiketter:biografier, Sorg
